I got a reason to cry

19.31

Dagen har varit bättre än jag trodde att den skulle bli. Med tanke på att jag hade ångest igår kväll för att behöva gå dit idag och ta en massa skit. Men jag fick inte höra så mycket idag och det är jag glad för. Jag hade inte pallat med det alls idag, jag hade förmodligen börjat gråta och det vill jag helst slippa. Och om jag ska göra det, så kan jag göra det hemma.
Så det gick bra idag, klart hon hade några småsaker att anmärka på, men jag har lärt mig att liksom koppla bort en del. Och inte ta åt mig alldeles för mycket. Sen fick jag lite beröm med, hon tyckte att jag hade blivit bättre med att tänka själv, hur och när jag ska göra saker. Vi var ju inte därifrån enligt schemat, två timamr övertid idag med. Men å andra sidan så fick jag allt gjort tills imorn. Så har jag inte det som hänger över mig, när jag går in halv sju imorn morgon.
I söndags och igår, så var jag helt säker på att jag ville byta jobb. Men idag kändes det inte riktigt så längre. Men det ligger och gnager, hela tiden. Jag funderar nu på att ge det ett tag till och blir det inte bättre, ja då för jag göra något åt saken.
Igår så började jag göra något åt saken, jag ringde till facket på morgonen och fick bekräftat att man inte får jobba så mycket som jag gör. Och att man ska ha övertidsersättning för varenda timme man gör övertid (vilket jag inte trodde gällde oss som jobbade där). Jag är så naiv och vill verkligen tro gott om alla och vara varenda jävel till lags hela tiden. Så mycket att jag nästan inte ens vågar säga ifrån.

Sedan har det inte hänt nåt mer sen jag kom hem,men det var inte så att jag försökte göra något åt det heller. Ringde Angelica en sväng och kollade av med henne. Har ätit middag, första gången jag åt sen sex imorse, när jag tog mig en macka påväg till jobbet.
Ska kanske äta lite mer igen, är så fruktansvärt godissugen idag, jag förstår det inte. Sedan ringa Emil en stund och sen är den här dagen finito för mig.

Nu börjar det kännas jättemycket. Att jag inte har träffat min älsklings Emil på länge men också att det faktiskt börjar närma sig nu igen. Vilket jag är så lättade över. Jag längtar så otroligt mycket, och det kommer på kvällen, när jag inte gör så mycket.
Jag vill att vi ska bo tillsammans och sova tillsammans varje natt. Just nu fyller jag sängen med, gosedjur, kuddar, täcken och filtar. Men jag vill ha min älskling varma och mjuka kropp.
Jag saknar så fruktansvärt, bara för att jag vet att det dröjer över en vecka tills vi ses.

Lördagskväll

20.05

Varför är livet så jävla svårt? Jag blir så trött på alltihopa. Ibland vill jag bara lägga mig ner och gråta.
Idag gick allt bra på morgonen, vi låg bra till med allt och fick iväg allt i tid till Frölunda och jag och Angelica var lite stolta över oss själv. Sen så fortsatte det att flyta på i en rätt bra takt, trots att det var väldigt mycket att göra. Men det vart ingen lunch idag heller, en pizzaslice och en cola på stående fot. Mer blev det inte. Så vi var helt iordning, men så kom Bettan in (en av delägarna). Och klagade på precis allt möjligt och vi blev irriterade och vi hamnade efter i tidsplanen och kom inte hem i tid idag heller. Utan det blev övertid igen som vanligt. Och jag är så jävla trött på att det aldrig känns som att man kommer hem.
Men vi var därifrån vid 4 så det var väl helt okej ändå, en timme övertid bara. Men då var det katastrof och jag ville inte stanna en minut till på det stället. Och det blev till och med lite dålig stämmning mellan en i serveringen ochossi köket. Vi gick ut och gick därifrån. Jag satte mig för att vänta på bussen, och ringde till pappa för att säga att jag var på väg hem. Och sedan bara, så satt jag där i busskuren och grät förtvivlat. Så jag ringde till Emil och kunde inte sluta gråta och jag klagade till honom. (Lite förlåt för det, för att jag är barnslig och gråter för det mesta nuförtiden). Och sen fortsatte jag att gråta lite stillsamt på bussen och sen lite till på spårvagnen, men inte så mycket längre.
Sen så kom jag äntligen hem, familjen gick och jag tog en halvtimmes varm dusch, sittande på golvet i duschen. Sköljde bort allt det som kändes jobbigt. Och ett tag i min sinnesfrid så fick jag för mig att Emil stod utanför min dörr, efter sms:et som jag skickade i min förtvivlan. Men så var inte fallet och för att vara ärlig så blev jag lite besviken. Jag hade verkligen behövt honom ikväll, en kram och kärlek. Framför allt honom att sova med.
Åt en tallrik risgrynsgröt och nån fralla och sen har jag ätit lite godis och suttit här. Pratade med Emil en stund till och beklagade mig lite till. Dels känns det som att han förstår så bra,men att jag inte ska tänka för mycket på det, för det bara är ett jobb. Men jag har lite svårare att tänka så, med tanke på att jag inte vill förlora jobbet, för jag trivs trots allt väldigt bra ändå.

Men nu börjar jag känna mig väldigt trött. Sov ju bara tre timmar inatt och sen har jag jobbat i noi och en halv timme Så det börjar snart bli dags att tänka på sängen. Vilket känns skönt.

PÅ tal om natt och gårdag och så, så var Cascada bra, för jag gillar henne. Och det finns goa minnen till hennes låtar, som bara gör att jag måste. Men stället, WishClub, dit tänker jag aldrig någonsin gå igen. Det var det värsta jag ahr varit med om. Bara brats överallt och jag har verkligen något emot dem.
Så mycket mer orkar jag itne skriva om igår, mer än att jag trots allt hade det bra, mycket med tanke på sällskapet och äntligen få spendera en hel kväll med Johanna. Detkänns så bra då.

Men nu ska jag borta tänderna och lägga mig och läsa en stund och snart sova.
Natti Natti

Hela veckans sooundtrack - Takida

18.52

Trots att jag ska jobba imorn, så ska jag faktiskt ut ikväll. Med min enda sanna kärlek till Wish ikväll. Det är Cascada och det var längesen jag ahde ett sådant sug efter att göra något speciellt. Men ikväll så ville jag verkligen, så jag ringde Johanna och JA! hon ville. Min dags lycka, fan vad kul det ska bli!

Så snart bär det av in till stan,men först blir det middag med familjen och sen ombyte och ringa Emil. Men det blir itne mycket till supande, för jobb hägrar imorn klockan halv sju igen.
Hade förväntat mig en lugn hemmakväll med middag, Idol och sen sova. Men ändrade planer och det känns kul.

Tack Johanna, all eloge till dig babe!

Dagens soundtrack - "Du vet väl om att du är värdelös"

19.58
(Vet inte riktigt om låten heter så. Men något åt det hållet. Med Björn Rosenström).

Dagen idag, den kunde väl ha börjat bättre. Det var som om att någon jävlades med oss hela morgonen, så att vi inte skulle hinna bli färdiga i tid med det som skulle upp till Frölunda. Och dessutom få skit och skäll för att vi är långsamma som inte hinner färdigt med allt till utsatt tid.
Det är ganska så lätt att känna sig värdelös där, för det känns alltid som de tär något som blir fel eller som man glömmer av. Och jag gör verkligen mitt bästa varje dag och jobbar så fort jag kan.
Jag trivs verkligen där, med alla som jobbar där och med jobbet i sig också och jag skulle inte vilja byta.

Jag och Angelica pratade lite idag om att vi verkligen skulle vilja vara ledig lite fler helger, typ att man bara jobbar varannan helg, för det är åndå överkomligt. "Vi skulle försöka kämpa för våran rätt" För som det är för tillfället, så har jag nästan inget socialt liv och jag vill ha det och jag vill ha kvar mina vänner.
Men det värsta är egentligen inte att jobba helger, utan det värsta är att jag aldrig har tid med något annat, har aldrig tid att göra sånt som jag verkligen tycker om och som jag verkligen vill göra. Och fortfarande det värsta, att det är för lite tid att träffa min älskling på. Och jag har så dåligt samvete och jag grubblar ihjäl mig över det.

Ibland blir jag så trött på allt. Nu är jag väldigt trött på livet liv, kanske inte just mitt liv kanske, men livet i helhet. Och ibland skulle jag bara vilja ha lust att lägga mig ner och gråta eller något. Och det händer att jag gör det ganska ofta också. kanske inte bara lägger mig ner å gråter. men det brukar komma på kvällarna efter mitt kvällssamtal med Emil.

Men imorn är det i alla falla ledigt. Och jag ska definitvit börja min dag med att sova. Sedan är det körlektion och sedan träning med syrran på kvällen. Och därimellan ingenting alls, skönt.

It can only get better

15.31

Det är fredag idag, men det känns inte riktigt som det. Men jag kan inte säga vilken dag det känns som heller. Det jag vet är att det känns som en väldigt bra dag. Jag mår bra idag och det känns äntligen som om livet hinner ikapp lite igen. Och jag känner mig piggare, sov till ett idag och det var så himla skönt.
Har ledigt från jobbet idag och resten av helgen med. Är hemma hos min älskling. Och snart kommer han hem från jobbet också.
Åkte ner hit igår, efter jobbet, Och innan dess hann jag med att prata en stund med Mia på stationen. Det var ett spontant, halvt bestämt möte. Hon skulle åka iväg till sin pojke.

Det känns alltid jättebra att träffa Emil, men igår kändes det på ett alldeles speciellt sätt i hela kroppen. Sådär som det inte har känts på ett tag nu, men som jag vet finns inom mig. Bara att jag liksom inte har haft tid att känna efter något på ett bra tag. Eller så har jag inte rikitgt velat känna, för att det har varit för jobbigt och alldeles för långt bort. Men den här helgen känns riktigt bra, och äntligen ses vi igen. Det är så underbart, och jag har längtat så himla mycket.
Jag vet inte om vi ska göra något speciellt i helgen, men jag vet i alla fall att jag kommer njuta varenda sekund av den här helgen.

nu kommer älskling hem, skulle jag tro.

Det finns något vackert i ett nederlag

18.47

Nu var det jätte längesen jag skrev igen. Jag vet inte riktigt var min tid tar vägen nånstans, den bara rinner genom fingrarna på mig. Men det känns inte som om jag får särskilt mycket gjort egentligen. Plötsligt är jag för trött för att göra nånting och tänker att jag ska göra det en annan dag. Men det blir ju aldrig gjort.

Trots allt jobb så hinner jag faktiskt tänka en hel del, alldeles för mycket ibland måste väl erkännas. För det mesta så kommer jag väl inte fram till så mycket men en del blir det ändå.
Jag tycker om mitt jobb jätte mycket och trivs bra och allt sånt. Men ibland känns det som jag lever på mitt jobb och inte har något liv utanför det. Det känns lite som att jag försummar personer som jag verkligen tycker om. Det känns som att om jag har otur så kommer jag att förlora mina vänner. Och det vill jag verkligen inte. Men på ett sätt som om jag ändå förtjänar det, med tanke på att jag inte hör av mig heller. Och det har jag dåligt samvete för, att jag är en dålig vän.
Sen handlar det om Emil (allt handlar om honom), och det känns som att jag försummar honom mest av allt och jag vet inte hur jag ska förklara det. Vi bor långt ifrån varann, och förut träffades vi inte jämt heller, men det blev i alla fall varannan helg. Nu dröjer det nästan tre veckor mellan gångerna vi ses. I början känns det väl helt okej, men när det börjar närma sig, två-veckors-gränsen, då känns allt bara jobbigt. Det händer att jag gråter varje kväll efter vi har pratat i telefon. Inte hejdlöst, utan en stilla vemodig gråt bara, men nog så jobbig ändå.
Det är det allra värsta med jobbet, att jag jobbar för många helger och det är jag som förstör för oss. Och jag kommer bara ha mig själv att skylla om något skulle gå fel. men inget får gå fel, det får bara inte det. Men det finns stunder då jag är mer orolig än andra. Jag tillåter mig inte att göra fel.

Jag är beroende av honom, tyvärr kanske man skulle säga, men det är det inte. Men ibland är det jobbigt. Jag vill inte vara beroende av någon och inte att någon ska vara beroende av mig heller. För jag vill inte ha en massa krav att nå upp till och sedan hålla mig kvar där. För jag tror inte att jag klarar av det. Jag är lessen för det. Men jag vill bara vara mig själv, hon som inte rikitgt vill vara vuxen och inte kan klara av allt själv. Hon som behöver bli älskad precis för den hon är och inte för någon som hon låtsas vara eller något annat sånt.

Jag behöver helt enkelt bara bli älskad.

Det känns som livet ligger på hyllan för ett tag

18.49

Som vanligt så är jag väldigt trött. Och det är faktiskt som om att livet ligger på hyllan för ett tag, för det känns som att det enda jag göra är att jobba, hela tiden. Jag börjar bli trött, inte riktigt på jobbet, men att inte ha tid för något annat, eller ork för den delen heller.
Jag har i alla fall börjat träna nu igen efter en lång tids förkylning och dylikt och för att jag kände att nu har jag i alla fall kommit någorlunda i fas med jobbet. Det känns bra att ha börjat träna igen och det känns roligt.
För övrigt så gör jag inte så mycket mer heller. Jag jobbar alldeles för många timmar om dagen, kommer hem helt slutkörd, försöker mitt allra bästa att få i mig lite mat. Duschar, lägger mig, ringer Emil och somnar strax efter tio varje kväll. Det känns som att Emil är mitt nästan enda sociala liv nu, fast det bara är genom flera mil av telefonledning. Ja och dem på jobbet då, sen har jag inte så mycket mer liv.

Så ikväll blir det en väldigt lugn kväll, middag med familjen och sen titta på Idol. Göra mig iordning, ringa Emil och sen försöka sova. Ska upp typ tjugo över fem imorgonbitti och åka till jobbet. Jobbar både lördag, söndag och måndag. Har kanske egentligen lust att göra något annat, men jag orkar inte och det är nog ingen bra idé.
Men nästa helg är jag ledig och det blir så himla bra. Då åker jag ner till Emil, för jag är värd det. Han är värd det. Vi ses alldeles för sällan nu. Och jag önskar det vore mer, mycket mer.

Tid för mat nu och sen händer det inte så mycket mer ikväll. Inget som är värt att anmärka på i alla fall.

Have a little patience

18.19

Det har varit en bra dag, tror jag i alla fall. Gick upp imorse efter min väldigt välbehövliga sovmorgon. Sov till tio och sen låg jag kvar och gosade i sängen en stund. Åt en lång frukost, klädde på mig. Hörde av mig till Johanna och frågade om hon hade lust att ses en stund efter att hon hade slutat skolan och hon hade lust. Gick upp till mamma och fick mig en fika där innan dem skulle bege sig till Torpet. Fick även lite pengar på lån, så jag slipper gå runt och känna att jag inte kan göra något roligt, fram till den 25 november då första lönen kommer.
Så efter det så tog jag mig in till stan och till Johannas skola. Vi pratade och gick i affärer en sväng och sen åkte vi i princip hem. Och just nu har jag lite ont i huvudet, är trött och hungrig. Ingen lovande kombination när det gäller mig. Så det är på egen risk att säga det minsta lilla elaka till mig nu. Men mat håller på att lagas i köket så det blir snart bättre. Och sova dröjer det inte så länge tills jag gör heller. Ska upp och jobba imorn.

Satt och tittade på busstiderna över imorgon och såg till min förbanning att jag inte kan ta mig till jobbet till sju imorgon. Utan att imorgon räknas som en söndag, (vilket jag fullständigt hade glömt bort). Så det blev till att be pappa att göra en insats imorgon vid halv sju och köra mig till jobbet. Vilket han kommer göra, men det känns ju inte så kul, speciellt inte när det är lördag heller. Det är vid sådana här stunder som jag skulle haft körkort, jag vet det.
Men allt ordnar sig till imorgon och det blir lättare på söndag. Fast helst av allt skulle jag inte vilja jobba den här helgen alls, eller ingen helg egentligen. Men jag antar att det är saker man gör bara. Men på något sätt så känns det som att jag försummar en person som jag älskar. Fast å andra sidan så tror jag att allt kommer att ändra sig till det bästa till slut ändå. Han är glad för min skull, för att jag har fått jobb och då blir det med ens lite lättare.

Nu ska jag gå å duka och sen blir det mat snart. Så blir det förmodligen Idol ikväll och förmodligen inte så mycket mer.

20.36

Mitt huvud vill liksom inte sluta tänka idag, det är som om någon håller fast tankarna i mitt huvud och snurrar dem runt, runt. Jag förösker verkligen koppla bort. Jag tänker ju på saker som inte har hänt och de tär egentligeninte så stor risk att dem ska hända heller. Och händer dem så får jag väl ta det då. Varför tänka på det nu? Men jag kan inte låta bli, är det såhär att vara vuxen? Eller snarare mellan vuxen och fortfarande barn. Ibland vet jag inte riktigt vad jag ska ta vägen nånstans, jag står bara och trampar på samma ställe utan att komma fram till något. Jag skulle helst vilja vet allt med en gång, utan att behöva sänka så mycket innan. Vill att det bara ska komma till mig, pling, så vet jag allt med en gång. Men livet får tydligen inte vara så lätt. Inte för mig i alla fall.

Och förresten så skriver jag bara för min egen del och orkar man inte läsa så kan man stänga ner och sluta bry sig. För det är bara för mig själv. Så att jag ska kunna hålla nån ordning.

Nu ska jag borsta tänderna, ringa Emil och sen kommer jag förmodligen att somna inom en väldigt snar framtid. Jag orkar inte vara med mer, vill inte, vill inte, vill inte.

2 november

19.37

Kom för en stund sen ut från badrummet efter en oförskämt lång och varm dusch. En sån där dusch som man bara har tid att unna sig ibland. Tänkte när jag stod där i duschen på allt möjligt.
Jag tänker för mycket tror jag. Jag reflekterar det mesta männiksor säger till mig, speciellt det som Emil säger. Han skulle ju kunna mena något annat än det han säger, men å andra sidan varför skulle han göra det. Tolkar hela tiden. Det är sådana tankar som far genom mitt huvud, flera gånger dagligen. Bara far runt, trasslar ihop och snurrar.
Tänker på mig själv och Emil som bor alldeles för långt bort och ibland får jag för mig att jag inte vill ha det så mer. Men jag kan inte göra så mycket åt saken nu i alla fall. Och jag går under utan honom. Men ibland skulle jag helst bara lägga ner allt och sluta ha det såhär (men å andra sidan så är det bara dumma tankar, för jag vill inte lägga ner heller). Ibland känns allt bara så satans värdelöst och inte värt ett skit. Jag hade en sån kväll igår när jag inte ville nånting, ville inte att det skulle vara såhär som det är och ville helst bara lägga mig ner och sova bort allt för ett tag.
Imorn är det en veckan sen jag åkte till Emil och det kommer dröja två veckor till innan vi ses. Och jag har funderat över (på mina svåra stunder), om jobbet verkligen är värt det, att inte få träffa Emil på länge. Men det är ju inget livskontrakt på det jobbet och om ett tag, så ska jag förändra mitt liv. Göra något som jag verkligen vill och längtar efter.

Nu är orden slut för ikväll... Jag är trött och det är så mycket tankar.

"Är det såhär att vara kär när man är liten, hur är det då att vara kär när man när stor"

17.01

Har haft min lediga dag idag och det har varit otroligt skönt. Vaknade och såg att det hade snöat och tänkte "såhär såg det inte ut igår". Steg upp innan nio åt en liten frukost och gav mig ut i det mindre sköna vädret. Det var nån minusgrad, men inte så farligt tänkte jag och gav mig ut. Handlade lite fika med mig på vägen upp till mamma och halvvägs ångrade jag mig att jag inte hade tagit bussen. Det var nypande kallt, jag snorade och hostade. Jag kom fram till mamma och ett varmt hus. Drack varm choklad och fikade. Mamma åkte till jobbet och vi följdes åt till Kållered där jag bytte till tåget in till stan. Fick handlat ett par vinterskor idag och en mössa. En mössa som jag tycker att jag passar i och jag gillar att ha på mig den. Sen har jag inte gjort något mer. Det har varit en skön dag, bara min egen och inga krav eller nånting. Trots en mest ingenting dag så är jag trött redan.
Ska alldeles snart gå och fixa middag, för gör inte jag det. Så får jag väl ingen middag idag.