fredag, februari 13, 2015

Fredag den trettonde..

Herregud vilken dag jag har haft!

På jobbet var det lugnt, fast lite virrigt efter lönesamtalet, hade inte börjat med maten, å jag var här, där och överallt. Maten blev färdig i tid, men sen blev jag kvar lite längre än jag tänkt mig.

Åkte mot Gislaved för lite mathandling och spana efter något att ha på mig imorgon på Cec kalas och bowling. Kom hem med ett linne och en "jacka", inte alls i min stil, men såå snygg och jag gillar den verkligen. Till och med Emil gillade den och det trodde jag aldrig.

Väl hemma velade jag om jag skulle hinna med en sväng till gymmet och en hundpromenad, men bestämde mig för en långpromenad med hunden istället. Sen var det det bara att ta tag i och baka tårtor. Hade lovat Cec en tårta till fika hos henne och mamma & Dag kommer också. Sen frågade pappa om jag kunde tänka mig att fixa någon tårta till kalaset på kvällen. Visst, tyckte jag, gör något enkelt bara. 

Började igår och det gick åt helvete med två-tre satser och idag när jag skulle lossa från formarna så gick det åt skogen med en av de som jag var rätt nöjd med ändå. Gjorde en ny idag, så hoppas jag den blir bra.

Har även hunnit med att vika tvätt, tvätta, laga middag och packat ihop grejer jag ska ha med mig.  Effektiv dag kan man säga!

Nu ska jag gå och lägga ihop tårtan och sen krypa ner i sängen. Lite kvar att göra imorn innan det är dags att köra mot syster.

torsdag, februari 05, 2015

Människor som har passerat..

Har äntligen lyckats tömma en flyttkartong, 4 år senare så finns det flera stycken ouppackade kartonger lite här och var, flest står det i källaren. Men någon dag ska jag ta mig i kragen och ordna där nere också.

Kartongen var fylld med kort, album, tavlor och några tidningsurklipp. Gick igenom lite bilder och tittade på tavlorna. Blev lite nostalgisk och det är lätt att tänka på alla människor som har passerat genom ens liv genom åren. Det är många! Framförallt tänker jag på den bästa vän jag hade en gång, Johanna, på något underligt sätt rann det bara ut i sanden. Vi som höll ihop genom allt i flera år! Det är ganska sorgligt egentligen.
Sen finns det människor som tappades bort under ett par år, men när vi ses igen, så är det som om ingenting har förändrats. Vi behöver inte ses ofta, men vi vet att vi finns där för varandra om det behövs. Det känns skönt i hjärtat..

Även jag och syster har diskuterat det ett par gånger. Alla gånger vi har varit ute och flängt på olika bilgrejer, träffat så mycket folk, vissa fortsätter man ha kontakt med, andra träffar man på nån gång per år och tjötar lite och några träffar man på en gång och aldrig mer men det hinner ändå påverka en lite grann, nånstans.

Dags att krypa ner i sängen bredvid min bästa. Godnatt!