18.47
Nu var det jätte längesen jag skrev igen. Jag vet inte riktigt var min tid tar vägen nånstans, den bara rinner genom fingrarna på mig. Men det känns inte som om jag får särskilt mycket gjort egentligen. Plötsligt är jag för trött för att göra nånting och tänker att jag ska göra det en annan dag. Men det blir ju aldrig gjort.
Trots allt jobb så hinner jag faktiskt tänka en hel del, alldeles för mycket ibland måste väl erkännas. För det mesta så kommer jag väl inte fram till så mycket men en del blir det ändå.
Jag tycker om mitt jobb jätte mycket och trivs bra och allt sånt. Men ibland känns det som jag lever på mitt jobb och inte har något liv utanför det. Det känns lite som att jag försummar personer som jag verkligen tycker om. Det känns som att om jag har otur så kommer jag att förlora mina vänner. Och det vill jag verkligen inte. Men på ett sätt som om jag ändå förtjänar det, med tanke på att jag inte hör av mig heller. Och det har jag dåligt samvete för, att jag är en dålig vän.
Sen handlar det om Emil (allt handlar om honom), och det känns som att jag försummar honom mest av allt och jag vet inte hur jag ska förklara det. Vi bor långt ifrån varann, och förut träffades vi inte jämt heller, men det blev i alla fall varannan helg. Nu dröjer det nästan tre veckor mellan gångerna vi ses. I början känns det väl helt okej, men när det börjar närma sig, två-veckors-gränsen, då känns allt bara jobbigt. Det händer att jag gråter varje kväll efter vi har pratat i telefon. Inte hejdlöst, utan en stilla vemodig gråt bara, men nog så jobbig ändå.
Det är det allra värsta med jobbet, att jag jobbar för många helger och det är jag som förstör för oss. Och jag kommer bara ha mig själv att skylla om något skulle gå fel. men inget får gå fel, det får bara inte det. Men det finns stunder då jag är mer orolig än andra. Jag tillåter mig inte att göra fel.
Jag är beroende av honom, tyvärr kanske man skulle säga, men det är det inte. Men ibland är det jobbigt. Jag vill inte vara beroende av någon och inte att någon ska vara beroende av mig heller. För jag vill inte ha en massa krav att nå upp till och sedan hålla mig kvar där. För jag tror inte att jag klarar av det. Jag är lessen för det. Men jag vill bara vara mig själv, hon som inte rikitgt vill vara vuxen och inte kan klara av allt själv. Hon som behöver bli älskad precis för den hon är och inte för någon som hon låtsas vara eller något annat sånt.
Jag behöver helt enkelt bara bli älskad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar