tisdag, mars 28, 2017

Att gråta.

Aldrig har jag gråtit så mycket som sen vi fick våran lilla tjej.
När de plockade ut henne grät jag. Efter kejsarsnittet grät jag så fort någon pratade om det.
I fredags drabbades jag av det så kallade "Babyblues". Emil satt och höll sparven och jag började plötsligt bara att gråta.
Tänkte tankar som att jag kanske ångrar mig, att jag kanske inte älskar henne. Att jag inte känner som man "borde" göra. Att allt inte är sådär fantastiskt som folk i bloggar och på instagram alltid får det att låta som. Tankar om att jag aldrig någonsin kommer kunna göra något själv igen, att jag aldrig får ha Emil för mig själv igen. Känslan av att inte räcka till och inte vara tillräckligt bra. Att jag pch Emil ska bråka och att det slutar med att vi gör slut.
Emil var och är helt fantastisk och lät mig vara ledsen och tröstade mig, precis så som jag behövde bli tröstad.

Igår grät jag av smärta, sårig bröstvårta och en hemsk smärta vid amning. Emil gjorde akututryckning till apoteket och köpte kompresser och amningsnapp. Amningsnapp funkar helt okej, när vi väl fick till hur det skulle göras. Lite frustrerande när det inte går lika lätt som vanligt bara. Hoppas på att det ska vara läkt snart

Idag tillåter jag mig själv att vara ledsen igen. Vi var på ortopeden på Ryhov idag för att kolla upp sparvens höfter. De hittade lite instabilitet i vänster höft. Så nu måste hon ha på sig en skena i 6 veckor. Förhoppningsvis kortare och förhoppningsvis inte längre än de veckorna. Vi ska dit en gång i veckan och bada och ta av skenan.
Det för ont i mig. Att hon aldrig mer kommer att vara så här liten som hon är nu. Nu är hon otymplig och hård i en aluminiumskena. Det är jobbigt med kläder och det är svårt att amma. Det är ledsamt och jag grät på vägen hem och jag har gråtit flera gånger efter det. Men jag vet att det inte gör ont och jag vet att det kommer att bli bra i slutändan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar