14.34
Kom hem för ett bra tag sedan, hade körlektion i förmiddags och det gick mycket bättre än förra gången. Jag tror och tycker att jag är hyfsad på att köra bil men det är alltid något att anmärka på. jag förstår ju när hon säger det, men det är saker som är lätta att inte tänka på. Men det är lika pinsamt varenda gång jag gör något som är fel och jag tycker verkligen inte om det. Jag skäms och tänker att det borde jag ju kunna egentligen.
Jag tycker inte om att vara beroende av människor på ett eller annat sätt. Jag har aldrig velat särskilt mycket att folk tycker synd om mig, för än det ensa och än det andra. Men trots det så är jag beroende av människor, bryr mig om vad folk ska tycka om mig, jag är beroende av att känna mig, behövd, viktig och älskad. Fast det är inte något jag vill visa speciellt mycket, det skulle ju vara att vara krävande. (Att prata med Emil och för att sen bara ett par få minuter senare skicka ett sms där det står "jag saknar dig och skulle verkligen behöva dig ikväll" och sedan skicka ett sms till och varför inte ytterligare ett?). Precis sån är jag, och efteråt så känner jag mig jättejobbig. Men jag antar att det har lite med grejen att få bekräftelse på att han verkligen tycker om mig. Det är inte det att mina föräldrar inte tycker om mig för det gör dem, det vet jag. Det handlar nog lite om att när jag gick i grundskolan så var jag aldrig särskilt populär och har aldrig haft en massa vänner. Jag har väl alltid varit lite av en tönt eller mes. Det är jag fortfarande, men nu är jag nöjd med det. Och alla behöver nog bekräftelse då och då, bara att jag kanske behöver det lite mer ibland, eller att jag verkligen visar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar