Förbannar mig själv.

Det är måndag idag, är fortfarande hemma hos Emil. Först var det tänkt att jag skulle åka hem igår, men fick dra till med en lite vitlögn så kunde jag stanna tills idag. Hörde av mig till pappa och sa det, och det var okej.
Gårdagen var väl inte så mycket, regnade mest hela dagen. Men så blev jag alltför rastlös, Emil satt framför datan och jag hade inget att göra. Att läsa roade mig inte så mycket. Så jag bestämde helt enkelt att vi skulle gå ut och vi tog med oss hundarna, vi gick en sväng bort på en lång väg, med skog på båda sidor.
Emil hittade mycket lingon på ett ställe och hoppade över diket, så skulle jag göra samma sak. Men jag hamnade väldigt snett, (trampade förmodligen på en grästuva som sedan vek sig och min fot också). Så jag svor, grät och höll mig krampaktigt i Emil. Jag tänkte förstås att det är inte så farligt, jag kan gå tillbaka själv. Tills jag fick svimmningskänslor och var tvungen att sätta mig ner. Så Emil ringde sin mamma som fick komma och hämta oss. Hela vägen i bilen flimmrade det svart framför mina ögon och jag hörde lite halvdant. Väl hemma hos Emil så steg jag ur bilen och höll mig i Emil och sen så minns jag bara att jag låg på den blöta asfalten.
Vi kom in och jag la mig i soffan och Emil höll en ispåse på min fot (och det var längesen jag hade så förbannat ont nånstans). Emils mamma ringde till sjukhuset och jag fick åka dit. Det gick ganska så fort ändå, in till undersökningsrum och sen i väg till röntgen (och jag fick åka rullstol). Men som tur var, så avr det inget brutet, bara en ordentlig stukning, det är väl ledbandet som spökar igen, har nämligen gjort samma sak en gång innan, men det var ett par år sedan.
Så nu hoppar jag på kryckor och det är inte vidare kul, känner mig lite handikappad. Och det där med jobbet känns inte sådär jättelovande nu. Men jag ska ringa till honom igen, jag kan inte bara låta det passera.

Men det är i alla fall tid att åka hem idag, pappa har lovat att komma och hämta mig, det är lite svårt med kryckor och en stor väska.